lifeaccordingtomorris

Hur kan man beskriva saker man inte själv förstår?

Hur svarar man på frågor som andra redan tänkt sig det rätta svaret på, när du vet att du inte kommer ge just det rätta svaret?

Hur beskriver man lycka? Den sorten som är uppblandad med ren skräck.

 

Andra saker att undra över är varför är sömn så underskattat?

Kommer jag någonsinn se på mej själv på samma sätt igen?

Min kropp, eller är den min egentligen?

 

Vem kan jag fråga? Finns det någon som kan acceptera mina frågor och tankar?

Utan att dömma mej och konstatera att jag är en dålig mor?

Utan att ge mej råd jag aldrig frågat efter?

 

 

Jag har för ett helt liv sedan fått ett nytt liv...

Det började med en känsla jag inte kunde beskriva, det blev ett streck på en sticka.

När den tanken landat....??

Började den värsta bergodalbanetur jag någonsinn åkt!!!

Vilka höjdpunkter!!!!! Vilka störtdykningar!!!

Det kittlar i magen bara jag tänker på min graviditet!

Den slutade i en kroppsansträngning jag inte kan riktigt beskriva eller förstå.

 

Sen kom nästa utmaning.

Denna smärta som faktiskt klingade av nästan så fort som man sagt att den skulle göra, hade ju resulterat i en ny varelse, ett nytt liv, min (?) dotter!!!!

Jag menar detta nya liv som kommer vara beroende av mej en bra stund av sitt liv. Jag är ansvarig för henne tills dess hon blir vuxen..

Utmaningen ligger i att greppa dessa fakta. Att ta till mej att jag har ett barn!!!???

 

Hallå??? Var är instruktionsboken? Varför fick jag inte gå någon kurs? Vem kan tolka åt mej tills jag hunnit lära mej?

 

Visst kommer saker instinktivt... Och "automatiskt"..

Dock inte alla saker.. De som inte kommer är väldigt skrämmande tills man fått fråga eller har lärt sig den hårda vägen.

Men visst lär man sig!!

Och känslan när allt är bra är så underbar så att inte heller den går att beskriva!

 

Tror jag rundar av här med ett konstaterande:  Att få barn, att bli mamma är på så många sätt obeskrivligt!!!

Men positivt!

 

Som vanligt! Lev för fan!!